Sensorik

Mekanosensorisk information från huden går uppåt via stigande banor (ascending pathways). De olika modaliteterna löper parallellt genom ryggmärg, hjärnstam och thalamus och slutar i det primära somatosensoriska cortex. Att de håller sig åtskilda hela vägen är poängen i fallet: en skada på en nivå slår bara ut en del av kvaliteterna.

Allt börjar i receptorn. Tre funktionella receptortyper översätter olika stimuli till nervimpulser:

Mekanoreceptorer

Reagerar på mekaniskt stimuli, tryck, beröring, vibration, sträckning.

Nociceptorer

Reagerar på vävnadsskadande, smärtsamt stimuli.

Termoreceptorer

Reagerar på temperatur, både värme och kyla.

Strukturellt delas receptorerna in i två slag. Fria nervändar förmedlar framför allt smärta och temperatur, medan inkapslade receptorer tar hand om beröring och proprioception. Den uppdelningen följer med ända upp i banorna, där just smärta/temperatur och beröring/proprioception går skilda vägar.

Modalitet, fiberdiameter, myelinisering och hastighet hänger ihop. Grov, kraftigt myeliniserad fiber leder snabbt; tunn, omyeliniserad fiber leder långsamt. Det är därför man känner ett vasst stick (snabb fiber) före den molande eftervärken (långsam fiber):

De fyra inkapslade mekanoreceptorerna sitter på olika djup och svarar på olika sorters tryck. Den viktigaste indelningen för tentan är adaptionen: snabbt adapterande receptorer (Meissner, Pacini) signalerar förändring och rörelse, medan långsamt adapterande (Merkel, Ruffini) fortsätter fyra så länge stimulus kvarstår och kodar därför statiskt tryck och form.

Meissner-kropparna står för ungefär 40 % av handens sensorik. Pacini reagerar på de högsta frekvenserna och är därmed bäst på vibration.

Mekanoreceptorerna i huden känner av omvärlden. Proprioceptorerna känner i stället av kroppen själv: var lemmarna befinner sig och hur mycket musklerna sträcks. Den informationen är förutsättningen för att kunna styra rörelser utan att hela tiden titta på dem.

Två receptorer bär det mesta av propriceptionen. Muskelspolen mäter muskelns längd och sträckhastighet, och Golgis senorgan (via Ib-fibrer) mäter spänningen i senan. Båda matar in i de snabba reflexbågar som körs utan medveten kontroll, annars skulle fördröjningen göra finmotorik och balans omöjlig.

Här ligger nyckeln till fallet. Modaliteterna korsar över till andra sidan på olika nivåer. Det avgör om en ensidig skada ger bortfall på samma sida (ipsilateralt) eller motsatt sida (kontralateralt):

Med banorna på plats faller patientens symtom ut nästan mekaniskt. Kniven har skurit av vänster halva av ryggmärgen på T10–T11:

1. 1Smärta och temperatur faller bort till höger. Vänster spinothalamiska bana är skuren, men den för information som redan korsat över från höger sida.
2. 2Beröring och vibration faller bort till vänster. Vänster dorsalkolumn är skuren innan sin överkorsning, så bortfallet blir på samma sida som skadan.
3. 3Proprioceptionen är nedsatt bilateralt. De spinocerebellära banorna påverkas på båda sidor.

Kliniskt är poängen att ett dissocierat bortfall ska få dig att tänka partiell, lateraliserad ryggmärgsskada snarare än ett perifert nervproblem. Sidoskillnaderna pekar ut nivån, och vetskapen om vilka banor som korsat respektive inte korsat styr både prognos och rehabilitering.

Smärtan i fallet är en av flera kvaliteter som löper i den spinothalamiska banan, men smärta är inte en enda sak. Att skilja smärttyperna åt avgör vilken behandling som biter:

Nociceptiv smärta

Utlöses av nociceptorer vid faktisk eller hotande vävnadsskada, den "vanliga", varnande smärtan.

Neurogen smärta

Uppstår vid skada på själva nervsystemet och kan kvarstå utan pågående vävnadsskada.

Refererad smärta

Upplevs på annan plats än där den uppstår, eftersom afferenter från inre organ och hud konvergerar.