Hörsel, balans och språk

Örat delas in i tre avdelningar som tar ljudet allt längre in och stegvis omvandlar det. Ytterörat samlar och leder ljudet, mellanörat förstärker det och anpassar impedansen mellan luft och vätska, och innerörat omvandlar slutligen den mekaniska vibrationen till nervimpulser. Hela det audiovestibulära organet ligger inbäddat i temporalbenet.

Ljud är tryckvågor med två oberoende egenskaper: frekvens, som vi uppfattar som tonhöjd, och amplitud, som vi uppfattar som ljudstyrka. Örat är särskilt känsligt i talregistret kring 1 000–4 000 Hz.

I cochlea sitter hörselns sinnesceller, hårcellerna i organ of Corti. När basilarmembranet vibrerar böjs hårcellernas stereocilier, mekanokänsliga jonkanaler öppnas och cellen depolariseras. Här spelar de två hårcellstyperna mycket olika roller.

Att de inre hårcellerna kopplar en cell till många afferenter, medan de yttre samlar många celler på en afferent, speglar deras roller: de inre rapporterar ljudet finkornigt, de yttre justerar känsligheten. Drivkraften kommer från den ovanliga jonmiljön i innerörats vätskor.

Från cochlea går signalen via n. vestibulocochlearis (kranialnerv VIII) genom en kedja av kärnor i hjärnstammen och mellanhjärnan innan den når hörselbarken i tinningloben. Längs vägen sker bland annat den binaurala jämförelse som krävs för att lokalisera ljud.

1. 1Cochlea, mekanisk transduktion i hårcellerna
2. 2N. vestibulocochlearis (VIII), afferent transport
3. 3Nucleus cochlearis (dorsalis/ventralis), första synaps
4. 4Nucleus olivaris superior, binaural bearbetning
5. 5Colliculus inferior, integration och reflexer
6. 6Corpus geniculatum mediale, omkoppling i thalamus
7. 7Cortex auditorius primarius, gyrus temporalis superior

Hjärnan placerar ett ljud i rummet genom att jämföra vad de två öronen tar emot. Vilken ledtråd som fungerar beror på frekvensen.

Den horisontella jämförelsen mellan öronen görs i nucleus olivaris superior. Vertikal lokalisering sker troligen i nucleus cochlearis dorsalis, med hjälp av hur öronmusslan färgar ljudet beroende på infallsvinkel.

Hörselnedsättning delas grovt in efter var felet sitter: i ljudledningen fram till cochlea (konduktiv) eller i själva sinnescellerna eller nerven (sensorineural). Skillnaden är inte akademisk, den styr både utredning och behandling, och stämgaffeltesterna pekar åt olika håll i de två fallen.

Kliniska tester

Webers test

Stämgaffel på pannan i medellinjen. Normalt hörs tonen lika i båda öronen; lateralisering avgör om nedsättningen är konduktiv (mot sämre örat) eller sensorineural (mot bättre örat).

Rinnes test

Jämför luft- och benledning. Normalt är luftledningen bättre; vid konduktiv nedsättning hörs benledningen bättre eller lika länge.

Audiometri

Objektiv mätning av hörtröskeln för varje frekvens, ger ett audiogram.

Vestibularorganet sitter i innerörat tillsammans med cochlea och registrerar huvudets rörelser. Det består av två delar med var sin typ av rörelse: båggångarna känner av rotation (vinkelacceleration), otolitorganen känner av rätlinjig rörelse och tyngdkraft (linjär acceleration).

VOR håller blicken stilla på ett mål medan huvudet rör sig, genom att flytta ögonen lika mycket åt motsatt håll. Det är kroppens snabbaste reflex (latens ca 15 ms) och förutsättningen för att kunna läsa eller fixera under gång.

1. 1Huvudrörelse, registreras av båggångarna
2. 2Vestibularnerven, signal till vestibulariskärnan
3. 3Omkoppling, vidare till okulomotoriska neuron
4. 4Ögonrörelse, kompensatorisk, i motsatt riktning

Balans bygger inte på ett enda sinne. Vestibulariskärnan väger samman flera informationskällor och skickar ut korrigeringar till både muskler och ögon, så att vi håller oss upprätta och ser stadigt.

Sensorisk input till vestibulariskärnan

Efferenta projektioner

Spinala motorneuron

Postural kontroll och balansreflexer.

Okulomotoriska kärnor

VOR och blickstabilisering.

Cerebellum

Motorisk koordination och adaptiv kalibrering av reflexerna.

Thalamus → PIVC

Medveten rumsuppfattning.

Hos de allra flesta är språket lateraliserat till vänster hemisfär. Två kärnområden bär upp det: Brocas område framtill sköter själva produktionen av tal, Wernickes område baktill sköter förståelsen. De är förbundna med varandra, och var en skada sitter avgör vilket symtom som uppstår.

Språkbanorna

Afasi klassificeras utifrån tre frågor: är talet flytande, förstår patienten, och kan patienten repetera? Svaren tillsammans lokaliserar skadan. Eftersom repetition kräver att Wernicke och Broca pratar med varandra via fasciculus arcuatus, slår en isolerad bansskada ut just repetitionen medan allt annat är intakt.

Med språkanatomin på plats faller patientens förlopp på plats. Symtomen förändrades över tid, och varje fas pekar ut en ny del av språknätverket.

1. 1Fas 1, anomisk afasi: fel ord men bevarad rytm och betoning, talar för påverkan kring temporo-occipital övergång
2. 2Fas 2, progression: tillkommande förståelsesvårigheter när Wernickes område dras in av ödem eller ischemi
3. 3Lokalisation: bevarad grammatik och prosodi talar emot höger hemisfär; höger arm- och ansiktssvaghet bekräftar vänster hemisfärskada
4. 4Behandling: kortison och operation minskade ödemet, och talet återställdes

Fördjupning för dig som vill gå vidare: